Men på kvällen då jag skulle kliva upp ur TV-soffan så gjorde det så fruktansvärt ont att sambon fick hjälpa mig upp. Kan beskriva det hela som en fruktansvärd träningsvärk i hela magen och livmodern kändes som om jag nyss hade fött ett barn. Det gjorde fruktansvärt ont när jag skrattade, hostade eller petade på magen. Anders blev lite förgymmad på mig över att jag hade sprungit runt i huset och städat och fejat så han beordrade mig i säng. Jag gick upp och lade mig och kring 00.00 kom han upp för att sova. Jag vaknade och kände att jag var kissnödig men tog mig helt sonika inte upp ur sängen, det gjorde så ont! Det gjorde till och med ont då Anders drog mig upp.
Det var bara att ringa till förlossningen och fråga om råd. Jag visste ju att det inte var någon förlossning på G, för det var inga värkar jag hade haft. På förlossningen tyckte de att det jag beskrev lät lite konstigt. I Ö-vik hade de inte hört talas om mina symptom men i Sollefteå uppmanade de mig att packa väskan och komma in. Vi ringde mina föräldrar som kom ner och sov hemma hos oss med Lovis och sen åkte vi ner. När jag satt i bilen fick jag åter de långa sammandragningarna, magen blev stenhård och lilla bäbisen blev förbannad och sparkade och levde om. Nere på förlossningen tog de direkt en ctg-kurva och lilla bäbbäns puls låg på 199, vilket inte alls var bra. Undersökningar, ultraljud och grejer gjordes. Jag hade alldeles rätt i min känsla av att det inte var ngn förlossning på gång, jag var inte öppen alls och livmodertappen (visst heter det så?) var intakt. Men smärtan var fortfarande kvar, sammandragningarna försvann när jag låg ner så bäbisen fick lite bättre puls iaf.
Efter långa samtal med läkaren där jag skulle försöka beskriva var det gjorde ont så frågade hon hur jag ställde mig till en förlossning och ett snitt. Jag var under hela graviditeten fruktansvärt rädd för förlossningen och hade besökt både specialistmödravården och aurora-barnmorskan. Jag fick till och med göra en röntgen på mitt bäcken pga min rädsla och röntgen visade på att jag hade ett trångt bäcken. Läkaren på spec mödravården trodde ändå att jag skulle kunna föda naturligt!? Men tillslut fick han ge med sig när han förstod hur rädd jag var. Jag hade alltså en överenskommelse om planerat snitt i Ö-vik. Så när nu förlossningsläkaren i Sollefteå frågade om hur jag ställde mig till ett snitt på direkten så blev jag bara lättad. Jag var rädd att de skulle börja tjafsa med mig igen om att föda naturligt. och Sollefteå är ju inte så vänligt inställda till snitt om det inte finns en medecinsk anledning. Nu hade hon inte så mycket val än att snitta eftersom hon misstänkte att livmodern skulle brista, alternativt att det var en moderkakeavlossning på G. Risken att livmodern brister är ju större då man är snittad sen tidigare.
Sen gick allt ganska snabbt, men absolut inte under någon panik. Det var roligt att få vara med om ett snitt då man var lite mer vaken. Vid Lovis förlossning var jag lite halvborta, hade inget tidbegrepp och minns inte speciellt mycket av den. Jag var lite orolig för att det skulle göra ont när de lade bedövningen i ryggen, men det gick jättebra. Och ut kom hon, skrikandes! Hon skrek till och med innan hon var helt ute! Klockan 03.51 kom hon ut och hon vägde 3290 gram och var 46 cm kort. Det var ju bra att hon var en stor bäbis eftersom det blev 3 veckor tidigare än beräknat, annars hade hon ju vägt mycket mindre. Helt underbart var också att vi fick ha samma barnmorska, Karin Leiknes, som när Lovis föddes. Sedan Lovis förlossning så förknippade jag henne med ett lugn, och hon är den barnmorska i Sollefteå som jag känner mig trygg med.
Sen var det dags för ambulansfärd till Ö-viks sjukhus eftersom de stängde för semester i Sollefteå. Ambulanssjukvårdare var Mårten, en kompis till både mig och Anders! Kändes lite konstigt att bli vårdad av en kompis, men han var superduktig. Jag är djupt imponerad av att han så lätt satt ett nytt dropp på min hand i den skumpiga ambulansen på den skumpiga vägen! Sjukt att landstinget har köpt in såna dåliga ambulanser, som bara skumpar, skallrar och skakar. Måste vara en omöjlighet att köra fort i dem. Resan gick ganska bra förutom att mitt blodtryck sjönk så mycket ibland att jag blev illamående och behövde spy. Ingen rolig upplevelse när man har ett stort snitt på magen... Konstigt var att Anders fick köra Lily de 10 milen till Ö-vik, hon fick inte åka med i ambulansen med mig och det var beordrat från förlossningsläkaren? Jag ska fråga henne varför då jag ska ner på återbesök och genomgång av förlossningen.
När vi kom fram så hade var Anders redan på sjukhuset och Lovis hade också följt med. Jag och Lily blev placerade i en sal med en tjej som också blivit snittad samma dag. Hon led också av förlossningsrädsla så vi delade många upplevelser. Anders och Lovis bodde hos Mårten och hade det hur bra som helst! Mårten ordnade så att Lovis fick åka ambulans och dessutom fick hon åka brandbil. Hon fick till och med åka i korgen på maxhöjd och hon tyckte att det var skitkul! Så hon fick en liten minisemester OCH en lillasyster.
Jag låg kvar i Ö-vik hela onsdagen och torsdagen. Jag var även den här gången tidigt uppe efter snittet och hade inte så stora problem att röra mig. Jag hade heller inte så ont, man får ju ganska bra värktabletter och kan snabbt gå över till bara alvedon. Jag ville åka hem på torsdagen men Lily hade ett blåsljud på hjärtat men det hade försvunnit på fredagen så då åkte vi hem!
Det var historien om när Lily kom till världen!
Skönt att det allt som allt verkar ha varit en positiv upplevelse. Grattis igen!
SvaraRadera