Loppislisans blogg: Att ta sig hem från Stockholm är inte det lättaste

Jag måste ju bara berätta om ståhejet som blev när vi skulle åka hem med tåget från Stockholm.
T-centralen är ju verkligen ett jobbigt ställe att ha en 4-åring, en barnvagn och väskor på... Det är ingen trevlig upplevelse att åka hissar som stinker i en kompott av bajs och kiss. På hemvägen var det nära att vi missade tåget på grund av pisshissarna. Det hela började med att vi tog tunnelbanan från Solna. När vi just fått på barnen, väskorna och oss själva utbrister mamma;

- Men tiiiitta, lilla väskan står kvar på bänken!
Jag utbrast;
- Men, du måste ju hoppa av och hämta den!

Jag knuffade nästan ut mamma och hon sprang till bänken och tillbaka och när hon precis ska hoppa på tåget så slår naturligtvis dörrarna igen. Där står vi snopet öga mot öga med dörren emellan oss och sen åker tåget. Lovis börjar stortjuta över att mormor blev kvar på perrongen, jag lugnade henne och sa att mormor bara tar nästa tåg. Men sen började jag att oroa mig lite över hur jag skulle få ut två resväskor, en barnvagn och en 4-åring på centralen. Dörrarna stängs ju så jädrans fort. Som tur var så erbjöd sig en kvinna som såg vad som hände att hjälpa mig med väskorna så jag kunde koncentrera mig på barnen.
När vi klev av hamnade vi precis vid hissarna och det satt ju en tydlig symbol där med ett J och ett tåg. Jag blev skitglad och tänkte;
- Guud vad bra att dessa hissar går DIREKT upp till tågstationen! Då tjänar vi in lite tid.

Vi väntade in mamma och sen begav vi oss då in hissen. Tre knappar, endast märkta nedre, övre och gångtunnel... Inte en aning om vart vi skulle för att ta oss till tågstationen. Vi åkte upp och ner klev av, letade efter skyltar, hittade ingenting. En man blev skitirriterad på oss för att vi inte kunde bestämma oss om vi skulle kliva av hissen eller om vi skulle åka vidare.

- Ni kan ju inte bara kliva ut eller in va´? Måste bestämma er, upp eller ner? *vilt viftande med armarna och bruten svenska*

Jag blev skirirriterad på honom för att han gnällde, det fanns ju en hiss bredvid som kom på några sekunder. han hade vä kunnat hjälpt oss istället, det var ju ganska uppenbart att vi inte visste var vi skulle?
Vid det här laget började det bli bråttom. Vi frågade oss fram på övre perrongen där pisshissen var upptagen, vi fick klämma in oss i den superlånga rulltrappan istället. Jag var livrädd att Lovis skulle ramla i trappan. En kvinna kom som en räddande ängel och frågade om hon skulle hålla Lovis i handen. Hon hade tre barn själv och visste hur jobbigt det är att åka rultrappor med dem. Vid det här laget rann svetten på mig och jag hade nog en komplett hysterisk uppsyn. Tror att vi ockå åkte ytterligare en pisshiss innan vi kom upp på centralen.

Så kom vi upp på själva centralen då... Jag skulle velat se oss; mamma sprang med väskorna, jag sprang med vagnen och Lovis sprang med sin lilla Tingeling dragväska. Vi försökte febrilt att hitta spår 6 som vi skulle mot. Mamma fick syn på spår 6 och vrålade;
- Spååår 6, ditåt!
En sur, äldre dam snäste till mamma:
- Men herregud vilket liv!

Jag hejade och ropade hela tiden på Lovis och kollade så att hon hann med. Samtidigt skrek Lily som värsta kolikbäbisen. Jag kastade en blick på stora klockan, en minut kvar till avgång! Vi kom in i centralhallen där en man satt på en bänk och tittade på oss och han hade väl förmodligen också hört oss.Han flinade och pekade med hela handen och sa;
- Där har ni spår 6! Lycka till!

Kändes som att vi kom insladdandes på tågperrongen när vi hoppade in i första vagnen. Bara det att det var inte där man skulle stå med barnvagnen och dessutom var det första klass. Dörrarna stod öppna och mamma sa att vi kanske borde byta vagn. Jag sa;

- Nu hann vi med tåget, jag kliver inte av det!
Lovis började storgråta och sa;

- Du får inte kliva av tåget mormor! Jag vill inte att du blir kvar där ute igen!

Så där står vi, mamma sticker ut huvudet och försöker få kontakt med tågvärdinnan som står på perrongen.
- Ehh, du, hallå? Vi undrar en sak, men vi vågar inte kliva av...

Undrar vad värdinnan tänkte när hon såg oss, svettiga och lätt panikslagna och med Lovis som grinar och absolut inte ville kliva av?
I vilket fall sa hon;
-Ni kan kliva av, det är mitt tåg och jag bestämmer när det går så ni kommer inte att missa det.

Så kunde vi kliva av och byta vagn, packa in väskorna och äntligen ta plats och pusta ut lite. Till och med Lily var nu tyst. Resten av resan hem gick lugnt till, vi råkade bara ut för Sveriges otrevligaste tågvärdinna på sträckan mellan Gävle och Sundsvall, men det var ju bara petitesser jämfört med pärsen nere på centralen.